Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag. Utan för att den varit stark för länge.
Ångest. Trött. Mörker. Tårar.
Sedan i torsdags så brister jag ut i gråt flera gånger om dagen.
Jag vet inte riktigt varför.
Först trodde jag att det handlade om en tuff dag på jobbet, att det varit lite mycket där ett tag.
Men så tufft har det inte varit så att jag ska reagera så här.
Ena stunden så är jag glad och nästa bara faller jag ner i avgrundens ångest där det bara är att gråta.
Jag försöker att inte fundera så mycket utan bara embraeaca att det är så här.
Det är svårt att inte spinna vidare totalt.
Tecken på att jag inte mår bra:
Gick och la mig innan klockan 20 en lördagskväll.
Det här är inte normalt för mig.
Mello är på tvn och jag känner bara tomhet för något som jag älskar.
Jag får bara acceptera det, och ta en dag i taget.
Livet är inte alltid en dans på rosor, eller en raksträcka utan den kommer ta sig sina svängar.
