boelsdagbok.blogg.se

Välkommen till min blogg! Roligt att just du kikar in här! Jag heter Boel och är en 22 åring som försöker hitta sin väg i livet. Här får ni följa med på allt mellan konserter och promenader i skogen med min hund. Kärleken till längskidåkningen (inte så mycket att åka själv dock, häng kvar så får ni lära er mer om det) och mina ups and downs inom motivation i träning. Hur jag tycker att vara feminist är en självklarhet och att sakta men säkert välja bort kött och gå mot att vara vegetarian. Välkomna till att hänga med i ett kontrollfreaks vardagsreflektioner med en släng av regnbågsfärgat hår (eller någon annan spännande färg).

Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag. Utan för att den varit stark för länge.

Tankar Permalink0
Ångest. Trött. Mörker. Tårar.
 
Sedan i torsdags så brister jag ut i gråt flera gånger om dagen. 
Jag vet inte riktigt varför.
Först trodde jag att det handlade om en tuff dag på jobbet, att det varit lite mycket där ett tag.
Men så tufft har det inte varit så att jag ska reagera så här.
 
Ena stunden så är jag glad och nästa bara faller jag ner i avgrundens ångest där det bara är att gråta. 
Jag försöker att inte fundera så mycket utan bara embraeaca att det är så här.
Det är svårt att inte spinna vidare totalt.
 
Tecken på att jag inte mår bra:
Gick och la mig innan klockan 20 en lördagskväll. 
Det här är inte normalt för mig. 
Mello är på tvn och jag känner bara tomhet för något som jag älskar. 
 
Jag får bara acceptera det, och ta en dag i taget. 
Livet är inte alltid en dans på rosor, eller en raksträcka utan den kommer ta sig sina svängar.
 
(null)
 

Anxiety

Tankar Permalink17
Ångest.
 
Jag tror att ångest är något jag är född med. 
Det kan ta sig i uttryck på otroligt många olika sätt.
Ibland så gråter jag, ibland är jag arg, ibland kan jag inte göra något av det men sätter upp höga hinder och murar.
Jag orkar inte handla för det får mig att vilja krypa ur mitt skin.
Jag mår nästan illa av att gå på promenad när jag möter någon och måste hälsa.
Jag orkar inte att ringa.
Jag orkar inte att träffa folk.
Vill inte att någon ska veta vem jag är.
 
Jag kan KBT:a mig otroligt mycket men jag kommer ihåg att jag hade enormt med ångest när jag åkte mellan mina föräldrar som liten. Grät när jag åkte från mamma till pappa, grät när jag åkte från pappa till mamma.
När planer förändrades kunde jag få ångest. När jag åkte från mina morföräldrar som bodde i en stad två timmar från mig så grät jag. Då visste jag inte varför eller vad det var men det vet jag idag.
 
Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Vilket alltid givit mig prestationsångest.
Den kommer nog alltid finnas hos mig. 
Spelar ingen roll att jag inte längre går i skolan.
Den kommer när jag måste prestera.
 
Jag har genom min ångest byggt upp kontrollbehov. Jag vill ha kontroll.
Gillar inte att sätta mig i situationer där jag inte har koll.
Därför tar jag gärna ansvar när det är något jag vet jag kan.
För att jag har kontroll på det.
 
Ångest har de flesta människor, och det tar så olika uttryck.
Jag känner de som har mycket värre ångest än mig.
Jag lever ett fungerande liv och får ju bara ta mig genom saker.
För mig så fungerar det ofta genom att andas mig ur det, kanske gråta en skvätt och att faktiskt göra det som känns otroligt jobbigt för stunden.
 
Saker som kan lätta min ångest är att gråta.
Att röra på mig. Helst gå en promenad.
Lyssna på musik. Ofta så är det en låt som jag kanske gråter till eller som gör en kanal för ångesten att komma ut.
 
Jag tycker det är otroligt tråkigt att ångest och psykisk ohälsa är tabbulagt.
Vi är många som lider av det, genom olika grader och på olika sätt.
Lika normalt som att stå och andas.
Därför så måste det pratas om mer så att ingen känner sig "onormal" för att de känner som dem gör.
 
Har du upplevt ångest någon gång?
 
Bilder lånade från weheartit.
 

Rainy days makes me melancholy

Tankar Permalink18
 
 
På juldagen så var jag påväg till min pappa för att fira jul och jag kände mig rätt melankolisk.
Det regnade istället för att snöa. Julafton var redan över och jag känslan inom mig var:
"Vem är jag egentligen?".
Ibland så slås jag av den känslan, medan andra dagar så vet jag precis vem jag är.
 
Jag kommer ihåg när jag som 14 åring var så galet säker på hur min framtid skulle bli.
Journalist, åka världen över och hänga med kändisar.
För som 14 åring så är kändisar det som betyder något, då ÄR en någon.
Åren har gått och jag har insett att jag egentligen inte kräver så mycket uppmärksamhet.
Jag kan tycka att det nästan är jobbigt att få uppmärksamhet.
Kanske är det att jag fortfarande är blyg 14 åring på insidan och det tar uttryck på andra sätt, vem vet?
 
När jag på kvällen kom hem till min mamma igen så gick jag med Lakritz ( min hund) och lyssnade på Ted Gärdestads "Himlen är oskyldigt blå" och ett minne av en yngre Boel letade sig fram till den låten.
Det hade blivit 2010 och jag skulle fylla 15 år, och min mammas faster som var (är?) en otroligt betydelsefull person till mig gick vidare till andra sidan.
Jag lyssnade på den låten och grät för att lätta på sorgens klor i mitt hjärta.
Jag kunde den 25 december 2017 lyssna på samma låt och känna vörndad för mitt yngre jag.
 
När jag kom in så gick jag och la mig i min säng och kollade på min mobil.
Det var släckt i mitt rum när helt plötsligt min taklampa tänds när ingen var i närheten.
Jag stannade till och kunde inte låta bli att skratta till lite nervöst.
Jag satte mig upp och avvaktade, skulle det hända något mer?
Jag tackade för att vem det nu var visade mig ett tecken på att hen var där och gjorde sig till känna.
Som för att visa att "Jag är här, I got your back".
Det var ändå en fin känsla.
 
Den här hösten har det hänt två andra liknande händelser.
Något tänder ljus hos mig i min lägenhet, fast att jag vet till 100% att jag har släckt dem.
Ni kanske inte tror på mig, eller tycker jag är helt vrickad som tänker att det finns energier, andar eller vad den nu än är.
Men jag... tror.
Sen får ni tycka vad ni vill :)
 
Det här blev ett jätte långt inlägg med två olika poänger.
Den ena att livet inte alltid är så som en tänker när en är 14, och någonstans på vägen så embracear en att en kan vara lycklig utan att vara känd och få massor med uppmärksamhet.
Den andra är att jag tror på att de som gått bort finns vid vår sida och vakar över oss när vi känner oss förvirrade eller lite nere.
 
Vad tror/ tycker ni om det jag skrivit om i inlägget? :)
Till top